Wahh! Har sett en sådan underbar biofilm nu ikväll: Förr eller senare exploderar jag /alt. Fault in our stars. Så bra!! <3
Det är en av de mest välberättade historierna jag har haft äran att snubbla över på evigheter. Den tog upp ett allvarligt ämne utan att göra det för allvarligt, eller för bortviftat för den delen heller. Jag satt och tog till mig av varenda minut av filmen och den spontana känslan efteråt var att jag ville se filmen igen!
Jo, filmen handlade dels om cancer. Men det var personerna som tog plats, kände och levde, inte sjukdomen.
Som en anhörig till en cancerdrabbad kär familjemedlem skar vissa delat extra djupt i hjärtat, både igenkännande och det som komma skall. Fuu, känner att jag saknar ord..
Då eftertexterna började så lämnade personalen lokalen mörklagd under säkert en minut av Ed Sheerans underbara låt 'All in our stars' istället för att smacka på ljuset direkt. Det förhöjde känslan enormt, hur det än var möjligt, samt gav möjligheten av torka bort de tårar som leta sig fram. (Sam: Looks like it's starting to rain.. :( )
Det var alla fall en av de bästa filmer jag sett på länge, ser fram emot att fortsätta läsa boken jag hunnit en tredjedel i. Så bra!!! <3
Over and out!~ <3
